I oktober var vår dotter Julia och jag (Åsa) i Indien, för Julias del var det första gången och förväntningarna var stora.

Vi var först hos Vinod (vår kontakt i Delhi) vi besökte en skola som vi varit på några ggr förr, där barnen mottog oss med sånger. Förra gången vi var där skänkte vi skolmaterial till skolan, det är en skola för dom fattigaste barnen och lärarna berättade att om inte barnen kommer till skolan går dom hem och frågar varför dom inte kommer, föräldrarna tycker ibland att barnen skall hjälpa till att försörja familjen istället. Vi kommer att stötta denna skolan i framtiden.

Vi har hjälpt en kvinna (Suman) som bodde på gatan utanför Vinod, det visade sej att hon hade HIV så hon blev inlagd på sjukhus fick blodtransfusion och medicin ( allt betalt med insamlade medel) efter sjukhusvistelsen kom hon till Sahara ett ställe för missbrukande och HIV smittade kvinnor, alla bor där frivilligt och får hjälp med att komma ur sitt missbruk och hur man ska sköta sin sjukdom. Alla som bor där har antingen HIV eller fd missbrukare. Det finns även ett dagis där som tar hand om barnen gratis för dom mammorna som har arbete, så att dom inte ska bli lämnade ensamma. Dom tillverkade smycken, kort, ljusstakar o.l för att få in pengar till verksamheten. Både jag och Julia blev tagna av den värmen som fanns både bland personalen och dom som bodde där, vi har bestämt att vi ska hjälpa till så detta kan fortsätta.

Vi träffade även en kille Loon Gangte som arbetade med att upplysa om HIV och hjälpa drabbade, med mediciner och hur du kan leva ett bra liv med HIV. En fantastisk man som själv har levt med HIV i 15år.

Den värmen som vi mötte på dessa ställen är nåt vi aldrig glömmer, och deras arbete är så otroligt viktigt så vi ska se hur vi kan fortsätta samarbetet när vi kommer tillbaks i Februari.

Vi besökte även vår familj Kalawati en farmor som tar hand om sina 3 barnbarn Sagar, Sunny och Munny, hon kan inte gå och när vi träffade henne första gången för 3 år sen var det en fruktansvärd syn som mötte oss,5 personer bodde på en yta av ca 10 kvadratmeter, hon låg i smutsen utan möjlighet att kunna göra nåt åt det, barnen gick inte i skola utan fick klara sej så gott det gick, pappan drack och mamman hade stuckit därifrån.

Vi har sett till att hon har fått kokmöjligheter, det kommer en dam 2 ggr om dagen och hjälper henne att gå på toa fixar mat ser till att barnen går i skola, tvättar osv. När Julia och jag kom var det en strålande farmor som tog emot oss, för första gången i sitt liv har hon en säng, det var rent och t.o.m en matta på golvet, det var fantastiskt att se vad det går att göra med små medel. Deras liv har förändrats totalt och glädjen i deras ögon är obetalbar.

Sen åkte vi till Moder Teresas barnhem (detta barnhem är bara för handikappade barn) som vi nu har vart på många ggr, vi gav 10.000:- som går till driften, vi har skänkt pengar tidigare så att dom ska kunna bygga en lekplats utomhus, dom flesta barnen kommer aldrig utanför väggarna, tyvärr har detta stött på problem, det finns en jättefin park utanför som hemmet vill köpa men det finns folk som motsätter sej detta. Nunnorna berättade att det hade gått att lösa med mutor men tack och lov pysslar dom inte med det. Så vi hoppas och tror att det med tiden ska lösa sej för dessa fantastiska barn och nunnor.

Vi stannade och lekte med barnen några timmar, tyvärr är det inte tillräckligt med personal så tiden till lek och kramar är alldeles för liten. Julia lekte med en kille som inte släppte henne för han visste att om han gjorde det så går hon, det var jobbigt att gå därifrån.

Efter 10 dagar i Indien så är Julia övertygad om att hon kommer att åka tillbaks, och när hon sett att behovet av hjälp är enormt och att vi faktiskt kan göra skillnad så är valet enkelt.

Min man Fidde och jag kommer att åka tillbaks i Februari och fortsätta vårt arbete och även påbörja nya projekt tack vare allt stöd vi får från människor här i Sverige. Vi berättar mer när vi kommer hem!